Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjette sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Liksom en solblick., då ur brutna skyar Den helsar
blomstren efter regnets bad, I en förklarad skönhet
dem förnyar: Så Wasas helsning åt en fönster-rad,
Der damer niga, ej blott högtidsprydda, Men
högtidsvackra, deras ögon ger Ny eld, och kindren
purprar ännu mer. Men här; ur gluggen af en sotig
hydda, Ett snöhvitt hufvud stack sig fram och fick
Utaf den store konungen en nick, Hvaraf det kände,
darrande vid staf ven, En daglig fägnad, tills det
sönk i grafven. O! sköna anblick, när ett enda par
Så allas ögon, allas hjertan har!
På klostergården, sedan der af adeln
Och andra stånd i en högtidlig ring
De slutits in och helsat rundt omkring,
Steg kungen af; och, för att sjelf ur sadeln
Den sköna, hulda, kära ta’ emot,
Med ena handen stödde hennes fot,
Och om dess lif den andra armen böjde.
Då trädde fram, förrän det hindras hann,
En lång och blek förtynad gråhårsman,
Hvars sjelfva drägt hans själs förvirring röjde.
Margreta häpen än på honom ser,
Och än på kungen, och förskräcks allt mer,
Då ej den gamle blott i anletsdragen
Af ändlös sorg ett stelnadt uttryck bär,
Men äfven Gustafs blick förmörkad är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
