Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjette sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
120
En pung’ med småsten, och qvittens begär. Men när
han torget ser, han står af fasa Liksom förstelnad.
Stör man honom då. Blir han ett vilddjur och begynner
rasa, Och tror sig Christiern och hans bödlar slå. Så
för Joachim Brahe, Erik Wasa, Abraham Lejonhufvud,
och hvem nämnd Af honom mer må bli, han kräfver
hämnd. Men om han lemnas åt sig sjelf allena, Så
faller han på knä - för Brahes fot Han tror sig vara
då - och ta’r emot Med handen något (ringen lär
han mena), Och kysser, såsom hans, sin egen hand,
Och går, och ser åt himlen upp och gråter Och suckar:
o! min herre, o! mitt land. Se’n lyss han, spritter
till och kommer åter. Och manar på, som för en vagn
ett par, Och, som han tror, i sina armar ta’r Det kära
liket, och begynner köra, Att det till grafvens helga
hvila föra. Då han det gjort, han vandrar hit igen,
Och bland de munkar, som här lefva än I klostrets
helga skygd, är tyst och stilla. För öfrigt hör
det till hans sinnesvilla, Att lian, om Brahes
egendomar mån, Tror sig dem vårda åt hans enda son;
Och när han hör, hvad han så ofta hörde, Att han är
än i grefve Höjas våld, Sin falske styfiars, som,
åt Liibeck såld, Ur fosterlandet honom med sig förde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
