Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Derpå för gumman ropte hon hans namn: Hon spratt
och sländari föll ur hennes famn, I det hon rörd
stod upp; men i detsamma Hon sjönk igen med skakadt
hufvud ner Och sade: (dngen Sture lefver mer! Hvem,
om ej jag, som varit fadrens amma. Med glädje såg att
Svante konung blef! Men han är död, jag har ju derom
bref Från Stockholm af mitt eget barn lie gin a,
Som stickar perlor hos hans mor Christina. Falsk var
ju Nils, som trädde fram fornt: Så äfven denne falsk
befinns till slut.»
Se’n hon det sagt, hon, utan att mer vända Sin blick
på Sturen, återtog sin slända. Med sina minnen
lefde hon vid den Och vaggan endast, som en skugga
än. «Föiiåt den gamla, som är halfdöd redan,» Så
dottren, brydd, till Svante sade sedan. ((Hon mins
blott det, som henne djupast rört. Visst skref min
syster, såsom hon det hört, Att Christiern låtit
alla S t ur ar döda; Men snart derefter hon det
tog igen, Då det blef kändt att tvenne lefde än,
Men att det felet rätta, all min möda Har varit
fruktlös hos min gamla mor: Hvad hon har en gång
trott, hon ännu tror.»
((Det vore väl om det blef trodt af alla, Som med
mitt namn förföras från sin ed!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
