Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
I lodrät höjd, der som ett band blott lyste
Den ljusblå himmeln öfver topp på topp
Af hög-a tallar, växta utmed kanten
På begge sidor af den bråda branten.
Ej ljusblå mer är strimman, som han ser:
Ett bistert åskmoln öfver den sig hvälfver,
Och blixten far i mörka djupet ner,
Och bergets vägg af långa thordön skälfver.
Ett störtregn faller. Undan det i skygd
Beger sig Svante i en rymlig håla:
Den hvalf s i bågar, som den vore byggd;
Och pelare af stalaktit der stråla,
Som växt i tusen år af droppens fall
Och härma dels albaster, dels krystall.
Dock är det blott en försal till det inre,
Hvars ingång höljs af gips, en förlåt likt
I veck och vågor och med stenar rikt
Infattadt, en del större, en del mindre.
Böjd under hänget, går han in och ser
Ett eldsken, sådant som en fackla ger.
Ur än ett rum det sprids, och visar detta,
Hvars höga hvälfning lik ett tempels är,
Blott stundtals upplyst, och än här, än der.
Bland ting, som skådarn i förvåning sätta,
Vidunderliga bilder, så af djur
Som menniskor der stå, liksom på lur
Att fresta vandrarn, utaf droppsten gjorda.
Ar det väl menskokonst ? Nej, blott ött spel
Utaf naturen, som med flit gjort fel
Och icke aktat att sitt verk fullborda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
