Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock mången gång den der förgäfves satt.
Då ropte han åt skogen: «helsa henne
Från hennes Svante,» och när «Svante» klang
Tillbaka tvenne gånger, om ej trenne,,
Han ined förtjusning neråt vägen sprang,
Ej viss om hon det svarat eller skogen.
Nu äfven ropte han: «är du mig trogen?»
Och «trogen» svartes. «Är du ännu min,
Som jag är din?» och svaret lydde: «din!»
I björken såg han se’n, hur stora blifvit De M och
S han der tillsammans skrifvit. Nu ett farväl, nyss
skuret, han der ser. «Farväl! - Är det åt stället hon
det ger? Hon reser! Hvad! Om det för alltid
vore? O! himmel! om hon hän som fästmö fore! Hvad
aning slår mig?»
Styr vid dessa ord
Blef under berget ined en skällning spord, Och, mera
lik en nymf än en herdinna, Der kom en täck gestalt,
som vid sin hand En korg lät hänga vid ett halmgult
band.
«Det är ej hon! Det är en tjenarinna
Af henne sänd. Ack! jag förstår, de flytt,
De sköna år, då du ined mig allena
Här satt, ej rädd att ses, du englarena!
Ej barn, blott barnslig, kan inan bli på nytt.
Det sednare jag räds du mig lär dömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
