Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
«Men David var en .stor regent ändå! - Och, prisom
Gud! vår konung är hans like.»
Nu böd han Johan leda fram sin häst, Då Styr, vid
gummans hand ånyo fäst, Kröp fram till Svante,
för hans fot sig fällde Och såg på honom upp
och bad och gnällde. «Du vill mig följa,» sade
han, «men ack! Jag näns ej ta dig från den gamla
Anna. Emellertid haf för din trohet tack. Du kom,
allena du, för att besanna Hvad om Margreta s
lund jag hade drömt: Du ej din ungdoms lekkamrat
förglömt. Dör Anna från dig, jag dig hemta låter:
Då har min saknad dock ett sällskap åter.»
Han for till Wreta, för att blott farväl Få ge och
taga. Men en svag förhoppning, Likt eftersommarns
nya löf i knoppning, Ännu på vägen föddes i hans
själ. «Ser jag dig lycklig som min konungs maka,
Då skall jag bära, tåligt tyst, min sorg; Men är du
tvungen, tar jag dig tillbaka, Om du ock sutte rc’n
i kungens borg.»
Med denna tanke, hvaraf hästen kände En udd i sidan,
han till klostret’lände, Och hvad vi sett, försporde.
«Allt är skit!» Med detta utrop sjönk han dödsblek
neder. Det var vid porten. Nunnor springa ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
