Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Jag- ville säga - en - jag vet ej hvem, - Som har
hans kärlek - eller haft - likmycket! Med tid och
ställe sig förändrar tycket. Emellertid sitt namn
han skrifver så, Och härmarns hand sig ej förstått
derpå.»
Af Brahes bryderi, som nyss fått veta
Det band, som vid hans morbror fäst Margreta,
Vardt äfven Wasa brydd; och i hans själ,
Ehuru upphöjd öfver allt det låga
I fegsint misstro, kunde lätt likväl
Svartsjukans ande smyga in sin plåga.
Dock mot dess mörka föreställning stod
Den ljusa, sköna af hans ädelmod.
«Res i allt fall att Svantes frihet köpa: Den skall
ett vittne om hans oskuld bli.» Så Gustaf böd och
Brahe for, och vi Oss skynda efter dit hans hästar
löpa,
llc’n halfvägs hunnen, om en morgonstund, Då han sig
styrkt med några timmars blund, Och till förnyad
ridt ur kammarn träder, Ser han ett fruntimmer i
sorgekläder. Och fast en mängd af skönheter han sett
Och dem beundrat, ingen honom gett I blodet sådan
rörelse som denna. Ej mindre rördes hon; och mer och
mer, Då han på henne, hon på honom ser, Den ena tycks
den andra igenkänna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
