Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Och med ett utrop af hvarandras namn Möts der en
brors och här en systers famn. Att nu hvarann i
Sverge återfinna, Hvad tröst i sorgen öfver modrens
död! Men fåfängt systren honom dröja böd.
«Det gäller,» svarte han, «att Sturen vinna Utur sin
nya fångenskap igen. Också åt dig befriar jag en vän!»
Med en betydsam nick han sade detta, Ty hoppet att
dem se ett par, så sällt, Han fått utaf ett ord,
som kungen fällt. En rodnad öfver henne, lik det
lätta, Af vinden förda purpurmolnet, gick, I det af
Grip på henne föll en blick. Nu för sig sjelfva och
hvarann upptäckte Sitt hjertas hemlighet de unga tu,
Och nytt för dem blef hela lifvet nu.
Det såg ej Brahe, som for af och sträckte Med sådan
hast sitt lopp, att nästa natt, Då den blef röd,
han stod på Skuruhatt. Så nämnd, en häll satt hotande
att rasa, Som den ock sedan gjort, vid remnans brädd,
Lik en altan, der nere sedd ined fasa, Och utan mod
här ofvan ej beträdd.
Då Brahe stod der, väntande på Hane,
Och såg i mörka afgrundsdjupet ned,
Han tänkte: «Hvad! om den vid missdåd väne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
