Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Han ilar till sin häst, om möjligt, mån Att fore Hane
hinna fram till Dacken. Det lyckades: och knappt är
Hane sedd, Förrän han upp till höfdingen blef ledd;
Och re’n hans hufvud rullar ner för backen.
Nu Peder Djup med vigtig uppsyn drog Det brefvet
fram, som han af Svante tog, Och räckte det förnöjd
i Dackens händer, Som, då ej mer än Djup han läsa
kan, Ger det åt munken S p ej l, som skriften fann
Så lydande:
«Jag är på Sverges stränder Och till din lund, en
trogen pelgrim, far. Är du mot mig den samma sorn du
var, Då skall ej Gustaf Sverges krona bära Mer stolt
och säll af sin förtjenta ära, Än jag mig känner,
då jag, svensk igen, Min brud omfamnar i min barndoms
vän.»
«Ett friarbref!» de ropade och logo. Och några bönder
i sin hand det togo, Att se om der ej något trollskap
fans, Hvarmed de hört att fordom kärlek vans. Djup
syntes flat, men sade se’n: "Törhända Gör detta
bref oss gagn, då det oss lär, Att Gustafs brud var
Svantes hjertekär. Det ger oss hopp, att honom än
omvända! Tänk om Margreta folie i vår makt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
