Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Okunnig sjelf, dock hemligt brydd deraf, Han gick
ur rummet och, att rätt allena Bli med sin sorg,
åt stranden sig begaf.
En flygel blott af slottet än beboddes, Men i den
andra, fast den ramla troddes Hvar gång en storm
der stötte ner en häll, Hölls dock i stånd ännu ett
bönkapell. Två hvita vaxljus natt och dag der brunno,
Och ingen afton, ingen morgon dit Kom Ä.xel med sin
fru, att de ej funno Sig rökomhöljda af sin biktfars
nit.
Till denna helgedom ur klosterkyrkan,
Då dä’n all påfvisk fåfänga blef skild,
Han hade frälst, till mål för hemlig dyrkan,
En undergörande Mariebild,
Som offer fått från alla jordens länder,
Besökt från Donaus, ja, från Tajos stränder.
Till kropp och själ fann pelegriinen bot,
Då han på marmorn sönk för hennes fot,
Der på en thron hon satt som himladrottning,
Med kunglig krona och i skrud af gull,
Med ädla stenar, stora perlor full.
Men nu - så drabbar ödets blinda lottning,
Vid tidens hvälfning, helgonen också -
Hon har med möda räddats i en vrå.
Derföre hit af många gamla, fromma,
Som greto att Guds hus se sorgligt tomma,
Franzéns Dikter. IV.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
