Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Då alla helgon derifrån nian dref, En pelgrimsfärd
i tysthet anställd blef. Nu ock en pelgrim nalkades
kapellet, Till själen pelgrim., fast i dok blott
höljd Och utan staf, af tvenne unga följd.
«Aek!» sade hon, i det hon nådde stället:
«Aek mina vänner ! hvad är högheten
På denna jord, då hon, för hvilken alla,
Som kristna heta, i århundraden
Böjt sina knän, nu ser sin dyrkan falla?
Sjelf i sin himmel upphöjd öfver allt
Hvad jordiskt är, för henne föga gäller,
Hvad rökelser hon får, i hvad gestalt
Hon smyckas ut, och hvar man henne ställer.
Oss qvinnor dock är hon eri föresyn
Af salig fromhet, af ett öfver skyn
Ifrån en fåfäng verld upplyftadt sinne.
För hvem utaf vårt kön är hennes minne
Ej skönt och kärt? Jag flyr till henne äri
Hvar dag och stund, sorn till en himmelsk vän,
Ät hvilkens huldhet, då hon sjelf är qvinna,
Mitt qvinnohjerta sig med lugn förtror;
Och då hon pröfvat, såsom maka, mor
Och enka, lifvets lott, jag tyckt mig finna
Hos henne tröst så väl i sorgens år,
Som under lifvets farligt sköna vår.»
Då hon så talte, fram ur ögat lyste Det sköna vemod
af en pröfvad själ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
