Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
Som tål ej ens att man sig tänker fri.
Dess mera lätt hon kunde sedan bära
Det fall han gjorde från sin makt och ära.
Förut i Wadstena och sedan här
Hon velat se deri bild hon har så kär,
En gång hvart år. Nu är det sista gången,
Ty hon sig känner re’n af döden fången.
Blott till kapellets dörr med henne gå,
Sorn Lutherska i tron, de andra två.
Emellertid gick Svante längs med stranden Och såg de
ringlar, böljan tryckt i sanden. Och tänkte: «Snart
en annan bölja slår Och plånar ut igen den förras
spår. Ar det med intrycken i hjertat lika? Nej,
det som mitt af Margareta bär Ar likt granaten,
som ur klippan der Ej förr, än denna sönderslås,
skall vika.»
Så i sin trohet sökande sin tröst,
Han satte sig i skygd af strandens alar.
Bakom dem höjde sig en qvinnoröst,
Och snart en annan. Så den första talar.
«East ej som Mälarn, skiftande i skär, Likt
kronor strödda, skon dock Vettern är Med höga
stränders krans och källklart vatten. En källa blott,
den största på vår jord, Ar hela sjön, i ständig
svallning spord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
