Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Se, genom (less kristall, i djupa natten Af
Neckens boning- stiger ögat ner Och på dess botten
perlor glänsa ser. Men nyckfull är han: bäst han
stilla tiger Och ler mot himlen,, speglande hans
bild, Han som en afgrundsande ryter vild. Mot klippan
slår och öfver stranden stiger, Och hotar skyn med
sina böljors strid.»
»Också om vintren,» yttrade härvid
Den andra rösten, «midt i skarpa kölden,
.Då han till hvila går och lägger ned
Sitt blåa hufvud under hvita skölden,
Han plötsligt springer opp och frustar vred
Och kastar af sig den i tusen stycken.»
«Dock ej lians egen alltid är den nycken;» Vidtog den
förra, ((hemligt, som man tror, Af någon sydländsk
hafsfru han beror.»
«Nej,» sad’ den andra, »aldrig än var norden En
slaf af södern. Dock, stor sak deri! Det må en
fråga för de lärda bli. Men hör en visa, om jag
rätt mins orden.
Det hände vid Vettern på Susenborg: En fröken der
kläddes till brud.
Hon såg genom fönstret med dödsblek sorg: »Hvart går
han i stormen? o Gud!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
