Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Vid detta tal hon kände i sin själ En spefull
harm, men dolde den likväl. «Jag- hade lust att
narra honom litet Oeh dikta något!» Så, i det hon
for. Hon sade till sig sjelf. «Min ädle bror,
Förträfflig annars, går för långt i nitet.»
Men nu, hvad öfverraskning, då hon ser Att det
är Sturen, som Sophia ger, I det hon fram med
rop af glädje springer, Sin öppna famn, som hans
förtrogna vän, Hans och Margreta s: af dem båda än
Ett vänskapsminne bär hon på sitt finger.
Knappt sedd af Svante;, Märtha, som en nick
Gaf åt Sophia att ej henne röja,
Drog öfver pannan ned sin vida slöja
Och som. ett bihang med de andra gick.
I deras samtal dock är hennes öra
Och hennes hjerta med vid hvarje ord;
Och hennes ögon sig bekanta göra
Med hvarje känsla i hans uppsyn spord.
«Se,» sade han, «två körsbär som der glöda:
På samma stjelk, på samma dag och stund De
knoppats, blommat, mognat lika röda, Och plockas på en
gång för samma mund! Det är en bild af hvad naturen
syntes Med mig och henne ämnat. Så begyntes, Men,
ack, så slöts det ej för oss, min vän!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
