Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Jag sitter ensam qvar om hösten än,
Bland vissna löf, en snart förtorkad kärna,
Tills jag med dem af stormen skakas ner.
Höst bådar redan nu för mig min stjerna:
Höst är mitt inre, fast naturen ler.
Du ser på mig så rörd, du goda flicka?
Du ser med tvenne ögon - och der står,
I begge lika stor och klar, en tår.
Fullkomligt ense begge lika blicka,
Och hur du vänder dem, de följas åt:
Med samma andakt de åt skyn sig höja,
Med samma ömhet se på nödens gråt,
Och samma vänskap nu mot mig de röja -
I begge, med ett ord, är blott en själ.
Så var det, mins du, ock med mig och henne.
Ej mer än dina ögons par, vi tvenne
Då tänkte skiljas kunna. Nu likväl
Ser du oss skiljda, ser i mig det ena
Bortrifna ögat, kastadt hit allena,
Att gråta blodig gråt och slockna ut.»
Han teg; och hon, som hvälfd e nyss förut I tanken
hundra ting att honom säga Och honom fråga, nu ej
fann sig ega Ett enda ord till hands: så henne
rört Hvad af hans sorg hon sett, ej endast hört,
Ty blicken sade ännu mer än orden; Och Märtha, stum
förut, var dödsblek vorden. Franzéns Dikter. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
