Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Det hemska rop igen: hon dör, o Gud!
Död är hon, död för mig! O! mycket värre,
Än om hon vore död. Ät hennes själ
Deruppe flögo då min suck likväl.
Men nu - ack! säg mig, är det blott en herre.
Ej en gemål hon fått! Har henne lagt
I Gustafs armar blott hans kungamakt?
Om jag det trodde, trodde att hon blefve
Olycklig, som det sägs Cathrina var:
Med all den vördnad jag för Wasa har,
Jag dock på riddarvis till honom skrefve
Och mante honom ut!»
Eli vink härvid
Sophia gaf, som sett sig mellertid Med oro örn.
«I mål, som kungar röra, Hvart löf har tunga och
hvart sandkorn öra; Jag hörde prassel här: kanske
det var Blott af en ödla som här tillhåll har. I
morgon ärna vi till hofvet fara, Dit budna till den
fest, som kungen ger. Om ej förut du bör hos honom
vara, Så följer du med oss, min vän, och ser Med
egna ögon hvad du önskar veta, Att, då sin konung
lyckliggör Margreta, Hon sjelf sig känner säll:
och äfven du Skall sedan hoppas sälla da’r ännu.»
«Ack!» svarte han, «så sammanväxt med tankan Att
henne äga blef min sällhets hopp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
