Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Men när, att Axel må hans hviskning höra, Han lutar
sig åt fönstret, mot hans öra, Hans kropp sin jemvigt
ej behåller mer; Och hästen, som hans ena sporre
trycker, Med hastig vändning så på gumpen rycker, Att
lilla ryttarn far ur sadeln ner. I diket flög ifrån
hans hufvud hatten. Först efter den, hvars fjäder lik
en svans Af en i brunnen doppad tupp befanns, Sprang
en betjent och dolde illa skratten: Se’n hjelpte han
ock herrn, som sjelf såg ut Som han behöfde doppas
ned i brunnen. Dock vid sitt fall de ord, han haft i
munnen, Han icke fällt, och tänkte dem till slut Dock
bringa fram på sätt hos honom eget, I det han sprang
till vagnen upp i steget. Men Axel ropte: kör! och
med ett hopp Kom Michel hastigare ner än opp.
I Wadstena sig hela staden rörde,
Och mången hemlig påfvedömets vän
Ee’n hoppades att se det rest igen,
Då all den ståt, en biskop fordom förde,
Der breddes ut af Jöns från Linköping.
Förut om mannen spordes ingenting,
Mer än det goda att han väg till qvarnen,
Om ej till himlen, för sitt folk beredt,
Att brygga m j ö d en ny anvisning gett
Och låtit flitigt undervisa barnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
