Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Och korgar, lastade med mat och viner.
Fast från hans stol det furstendömc föll,
Der Brask ett hof, likt sjelfva kungens, höll:
Dock med hans storhet nu han kunde fara,
Stolt att ett sken åtminstone af den,
Till kungens trots, få en gång visa än:
Ett dråpligt bruk af hvad han sökt bespara !
En stund i klostret till abdissans fröjd ,
Vid hennes rikt försedda bord fördröjd,
Han syntes nöjd ined hennes kökskonst vara;
Då Michel trädde in och höll ett tal
Af präktig klang och utsökt ordaval,
Att hela ortens tacksamhet förklara
«Eör hans besök, som kom så kärt, så sällt,
Ja, som ett serlaregn på törstigt fält!»
Nu hvad han ej för Axel fått berätta,
Om Svante, hur han Gustaf mänt till strid,
Han talte ut för Jöns, att hjertat lätta,
Och märkte bispens leende dervid,
Som var förnöjd att S t ur en s raskhet höra,
Hvarpå han hviskade i gubbens öra :
«Tänk om den unga man sin värja för, Som han det
lärde, som han kan och bör, Och ta’r med bruden äfven
spiran åter. Dock helst i skidan Gustaf svärdet bär,
Och visar blott i fred hur stor han är. Jag tror han
Sturen tyst förvara låter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
