Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jöns som en luthersk biskop skulle vara, Dock trädde
sjelf för altaret i dag, lloos, ocli än mer lians
maka, till behag. Kanske också han ville för den
skara, Här samlad var, sig visa som en brud I sin
förgyllda, tornbeprydda skrud. Kring honom altaret
och hela chorct Af gull och purpur lyste, som i
floret Af aftonrodnan öfver vattnets bryn Den än af
solens glöd bestäiikta skyn. Med både kropp och stämma
dertill gjorda, Han messan utför i all påfvisk prakt,
Med sänkningar och höjningar i takt Af arm som röst,
mer sköna sällan sporda. Canariefågeln gör en slik
figur, Den gyllne sångarn i sin gyllne bur, Då han
sig kråmar vid de gälla slagen, Sjelf af sin strupes
hvirflingar betagen.
I skälmaktig beundran Märtha satt Och stötte på
Sophia, och i skratt Så när hon fallit, då på
altartrappan Chorgossen steg till biskopen, som höll
Monstransen upplyft, och i det han föll På knä vid
honom, ringde under kappan. Hon tvang sig dock, men
hviskar se’n och ler: »Den mesta andakt rökelsen mig
ger!»
Men sjelfva Roos ej hindra kan ett löje. Då
utanföre gnägga hörs en häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
