Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Men när i korgen mäster Olof träder, Hvad språk
den fräcke mot sin konung* för! En leviathan han
af honörn gör. Det är hans lön för det han lät dem
löpa, De plumpa söner af en lumpen smed, Och allt
i kyrkan vända upp och ned. Förut hvad härlig tid,
då inan fick köpa Så väl för själen, som för kroppen
bot! Det enda dock jag hade deremot, Att aflat såldes
åt de låga lika Som åt de höga. De förnäma blott
Förlåtelse bort få för större brott, I tysthet,
att ej hopen skulle skrika. Nu lär man folket läsa
sjelft Guds ord Och gör det sturskt. Att lyda och
arbeta Och tjena oss, dertill är mängden gjord. Det
bör hon tro och intet annat veta. Nu till och med,
som Olof och hans bror, Studera pöbelns barn, på det
en nior Må gråta när hon hör sin son predika. Men hvad
blir följden? Jo, att så ur stat Som kyrka adeln
trängs, då alla lika Få äreställen, ej blott lön
och mat. Sagdt mellan oss, jag står i religionen,
Ehur’ jag måst till Luthers kätteri Bekänna mig,
på samma grund som ni. Och såge helst en katholik
på thronen. Nu att en hvälfning sker med thron,
så väl Som altar, derpå vågar jag min själ. För
rikshofmästarn skrann det väl i diket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
