Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Ifrån sin lugna värdighet han vek. Till dörren sprang
och slog den upp och sade: «Hän, huggorm3 hän! och
låt dig aldrig mera På Susenborg bli sedd!»
Herr Michel svor
Då han gick ner, och sade då han for: «Hvad jag
skall dig på hofvet ut s t offer a!»
Jons mellertid förlägen stod och stum, Och smög sig
sakta bort i nästa rum, Der han ur fönstret såg med
kännar-öga De sköna träd, signora fostrat opp. Vid
det beröm han gaf, det feltes föga, Att i hans famn
hon med förtjusning lopp. Ej sen att honom ned i
parken föra, Hon viste hvad hon gjort och tänkte
göra. «Ej blott klimatet,» sade hon, «äii mer
Ar folket sträft och med förundran ser, Som på en
dårskap, när jag ger mig möda Att odla hvad som ej
behöfs till föda.»
Han teg, ty sjelf han kände föga lust Eör annan odling
än af frukt och must, Och tvungen följde, när från
kersbärsskogen, Der för hans läppar frukten hängde
mogen, Hon honom drog till sitt arkadien, Som hon det
nämnde. Fast ej färdigt än, Och det idyllers hem,
som af poeter Med detta narnn besjunges, föga likt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
