Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Var det pä under och märkvärdigheter. Förut i
Svea land ej sedda, rikt. Först i en labyriritli
hon honom förde, Der i’ en hemlig- gång hon sjelf
försvann: Blott hennes röst, nu här, nu der, han
hörde, Och med sin tunga kropp sprang af och an,
Och badande i svett en lek fördömde, Som passade
så litet sådan man. «Jag tålde detta skämt af ingen
ann’,» lian mumlade för sig och vreden gömde, Då hon
kom fram och sade leende:
«Förlat, jag glömde er ett nystan ge:
Men Ariadne sjelf dig visar vägen,
Min tappre Theseus!» Gubben stod förlägen,
Ej j som hon trodde, lik de kyrkans män,
Hon sett i llom kring Leo sysselsatta,
Att snilleperlor in i rimgull fatta.
Han svarte henne kärft: «Italien
Är icke Sverge. Edra vittcrlekar,
Som edra drufvor, vintern oss förnekar.
Ni kan ej södern flytta hit med er.
Vår svenska gran, hur sirligt ni den klipper,
Ar ändå vackrast, när han saxen slipper.»
På hans förmaning föga akt hon ger, Blott ropar:
korn! och honom drar vid ärmen, Till labyrinthens
mål, der bakom skärmen Mot nordan ställd, hon
med högtidlighet Tar fram sitt drifhus’ största
raritet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
