Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Halfljudda talte hon de orden ut; Och som de dem ej
skulle hört förut Uttryckte alla nunnorna sin fasa.
«Gud!» ropte Gertrud, «om det kom för Wasa!
Hans skarpa öga påstås kunna se
Hvar skatter gömmas och hvar källor välla.
Om han det trädet såg och lät det fälla,
Och fann den skammen - ve oss arma, ve! -
Då blefve hela klostret nederrifvet,
Fast ingen i vår tid har slikt bedrifvit.»
«Mot dessa ben, då de stå upp till slut, Och ropande
om hämd gå fram till domen. Ej torde hjelpa,» brast
Sophia ut, «De ben, som dyrkats här i helgedomen!»
Skräck vid de första af den ungas ord I Gertrud s och
de andras min var spord, Men blef i harm förvandlad
vid de sista. Abdissans blick på henne var ej blid;
Dock, att ej störa kungadotterns frid, Lät hon sin
vrede ej i ord utbrista.
«Men hör, prinsessa, hvad jag drömde mer,»
Tog hon igen. «När trädet fallit ner,
Till landsvägshjon vi alla dömda blefvo.
Med dragna svärd i dessa helga rum
Inträdde vakter och oss hädan drefvo.
Allt teg af skräck; tornklockan sjelf blef stum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
