Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Jag sprang till Susenborg att skygd der finna: Men
Vetterns våg, med stormen i förbund, Sig liäfde mot
dess mur; ocli från sin grund Jag såg det ramla
ocli i sjön försvinna. Se’n tyckte jag mig här.
som klostrets rå. Århundraden fördold och ensam gå. En
tid jag såg i dessa gångar vandra Gråvordna krigsmän.
Visande hvarandra Med stolthet sina ärr, de talte
blott, Hur de till strids med stora kungar gått. Se’n
kom en annan tid, då de försvunno, Och jag förnam
att jungfrur, himmelsblå Och himmelsrena,, har en
tillflykt funno. Hvad lättnad kände ej mitt hjerta
då! Dock ingen såg jag: allt var tyst och öde;
Blott någon fremling gick här, undersam, Och såg
de helga minnen än stå fram. Men de fördrefvos hän:
hvarvid de döde Uppstodo med en suck, att, häpna,
se Hur menskohand är mer förstörande Än tiden sjelf;
och när de sågo falla Por lumpen kopparvmst det sköna
torn, De ropte hemskt: «Tag ner ock månens horn,
Att få dess silfver!» - Men nu hördes skälla Ur dessa
hvalf de gräsligaste ljud Af fjettrar, eder, hädelser
mot Gud. Och hofvar, hvilkas blick blott kunde dräpa,
Jag såg här hvimla och i tunga spår Med sina bojor
sina synder släpa; Men intet öga göt en ångerns tår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
