Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Dock aldrig mer i kyrkan höra fä.»
Det skedde, och dervid de unga två,
En. smula brydda, hviska åt hvarandra:
«Hvad synd att orden äro på latin!
Dock rör mig sången och hans fromma min!»
Se’n allt är slut, de ner åt trägålri vandra, Och
tiga begge. Andtligt med en blick, Som genom
hjertat på Sophia gick, Så var den full af djup,
fast dämpad smärta, Bröts tystnaden med dessa ord af
Märtha: «Glöin ej den helsning du till Svante har.»
«Men Svante fattar,» var Sophias svar, «Derur,
så hoppas jag, dess rätta mening. Hvad ville
väl den döda, och hvad vill Kung Gustaf sjelf?
Blott ätternas förening, Att samhällsbalidet mer rnå
knytas till. En älskad makas syster är så nära Som
systerdottern. Ja, jag tror han går Straxt från
sin plan, så snart han höra får, Att du och Svante
ha hvarandra kära.»
«Från sina planer går han ej så lätt,» Invände
Märtha, «ocli på hvilka lagar Han det må grunda,
tar han sig en rätt Att para folk ihop, som han
behagar. Vid kröningsfesten satte han till slut,
Till pris för riddarspelet, damer ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
