Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stödd på den nya sanna religionen,
Fick Olofs kärlek ett oväntadt hopp.
Hos kungen, då till Wadstena ban lände,
lian vann gehör, då han sin sorg bekände,
Och erhöll af hans hand ett bref, hvari
Hvar nunna sades från sitt löfte fri.
Ett ord derjemte majestätet fällde,
Som hos Helenas far för Olof gällde.
Också var nu, se’n hennes moders död,
Mest släckt det hat, som mellan husen brunnit.
Emellertid hvad kungabrefvet böd,
Hölls tyst ännu, tills kungen fara hunnit.
Då blef ett plötsligt larm i klostret spordt.
Helena saknas: nunnorna sig himla;
Och medan munkar skaka Tystes port,
De som en bisvärm vid Helenas hvimla.
Med högljudd ifver, att det arma får
Tillbaka föra från dess villospår,
Abdissan sjelf har ställt sig främst i raden.
I rörelse dervid kom hela staden,
Och mången med en stör i handen lopp,
De stängda portarna att bryta opp.
Då plötsligt tram i folkets åsyn trädde
Det unga paret, begge på en gång,
Från hvar sin sida, hvar på sin balkong.
Först hon sitt dok högtidligt af sig klädde;
Se’n öfver gatan nog ur Olofs hand
En perleqvast med guldbroderadt band.
Hon knöt det om sitt hårs nu fria lockar,
Som det af andra rika fästmör bars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
