Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Trettonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
«Tig,» ropte gumman, som kom in och sporde.
Hur talet vändt sig. «Fänta! tycker du,
Det anstår dig att bruka så din tunga
Om sådan helig, högtbenådad fru.
Men nu för tiden hålla sig de unga
För klokare än vi. Det är rätt väl,
Att du på svenska Herrans ord fått lära.
Vi andra få det ock, Gud vare ära,
I kyrkan höra. Rökelsen likväl
Och ringningen med bjellrorna jag saknar,
När jag vid smälln af kyrkostöten vaknar.))
Lars’ ord till In gr i bragte mellcrtid
I Svantes hjerta tröst igen och frid.
De älska henne, tänkte han, de rena,
Som ett förklaradt helgon: det allena
Är Margareta ock för mig nu mer.
«Lef,» skall jag säga, när jag henne ser,
«Lef säll som drottning, säll som Gustafs maka,
Tills du, som engel, ges åt mig tillbaka.
Men såsom barn du blir ånyo min
Der, hvarest blott som barn man kommer in.»
Af denna tanke lugnad, sof han roligt Och drömde om
en lund, Margreta s lik, Men öfverjordisk grön och
blomsterrik, Der han med henne vandrade förtroligt,
Och tyckte att de voro barn ännu, Men barn för evigt,
aldrig skilda nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
