Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Trettonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Men tanken flög dit, och allt mer hans mod Upplifvadt
blef, allt mer hans ögon klara. Då, jagad af en
björn, en elg kom fram, Sprang ner i sjön och af och
an der sam. På björnen Svante ser och han på Svante;
Men begge gå, som tvenne obekante, I tysthet hvar
sin väg. Dock stanna de, Ett ögonblick, och sig
tillbaka se.
Nu syntes re’n i bergets brant det stället, Han för
Sophia nämnt. En liten teg, Emellan klippor, till
det trefna tjellet, Bakom en dunge, ledde upp hans
steg.
«Eörtusan!» ropte der den gamle Thore, ((Om jag
uppsyningsrnan ännu här vore, Jag skulle näpsa
sådant vårdslöst pack, Som på vid gafvel lemnat
djurgårdsporten. Jag varnar dem, men ovett får till
tack. Der springer nu en kronhjort, bästa hjorten,
I gapet på en björn. - Är son min der? Hit, pojke,
skynda, hit med ditt gevär! - Det är försent!
Med besten uppå nacken, Det sköna djuret ligger
re’n på backen. Här skall bli jagt. East jag är
sjutti år, Jag sjelf ännu en gång mot nalle går. -
Är ni från hofvet, herre ? Säg åt kungen, Att här
är björn att fälla. Han är tvungen, Säg honom det,
till sådan kunglig jagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
