Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Trettonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
Säg att den förre jägarn det har sagt,
Som än kan vara med, fast gammal vorden.»
Förrän den gamle sluta hann de orden,
Fick Svante se hans son, en ungdomsvän,
Som han i Lubeck kände glad igen,
Då han från Luther, omvänd, kom tillbaka:
Fast de ej sett hvarann med skäggig haka.
Nu äfven glad att finna här en man,
Till hvilken sig förtro han säkert kan,
Han sad’ på tyska: «Låt mig här få vara
Eri utländing tills vidare. Din far
Ej känner gossen, se’n han blifvit karl.
Mitt skäl dertill jag sedan skall förklara!»
«Igen en tysk! Vi ha förut en mängd! Vår gode kung
dem tror; men att bli hängd Förtjente mången, jag är
rädd, de fleste,» Utlät sig gubben och på fremlingen,
I det han tog för gifvet, att han än Ej svenska kunde,
skarpa ögon fäste.
Nu Svante Claudius under armen tog, Och i en skuggrik
gång bland lindar drog, Och först om kungen och
hans fästmö sporde, Se’n göt sitt hjerta ut, och
viste skäl, Att han vid hofvet icke synas borde,
Men hoppades Margreta se likväl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
