Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
Och äfven min. Jag honom nära känner: Från våra
barnaår vi voro vänner.»
Den öppenhet,, i lugna blicken spord,
Hvarmed Margreta talte dessa ord,
Se’n öfver sig hon återfått sitt välde,
Gaf äfven Gustaf lugn. «Barn var han än,
När han for bort, och barn var du, min vän!»
Utlät han sig och tjusta ögon ställd*
På hennes skonhet, som, i all sin glans
Utvecklad och fullkomnad, blott en mans,
Ej mer en gosses ögon fästa borde.
En gosse tänkte han sig Svante än,
Och nu den plåga, som hans hjerta sporde
Midt i sin tjusning, kom ej mer igen.
Margreta smålog i sin själ och tänkte:
«Jag var dock sexton år och sjutton han!»
Men skrämd af tanken blott, sin blick hon sänkte.
«En yngling än, dock som en stadig man,» For kungen
fort, (dian sig betett derute, Och vist sig värd
sitt land, sin ätt, sin mor. Mig skall han bli en
son och dig en bror: Så i vår famn vi begge honörn
slute. Hur jag vet skatta sonens trogna dygd, Så
väl som modrens, skall han snart få röna, Då med den
främsta plats i thronens skygd I hennes son jag begge
skall belöna. Jag gör än mer: med äktenskapets band,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
