Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sextonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu en annan håller den som sin!
Hur bär hans hjerta känslor, som så strida?
An med en strålfull blick, en flamröd kind,
Han upp i branten ilar, som en vind,
Att henne närmre se och igenkänna:
An står han blek, och på en omväg går,
Helkorn en klippa, der ej honom når
Den blick, som örnlikt Wasas ögon spänna.
töhur’ på afstånd, skönjde kungen dock
Det hufvud, som stack fram ur munkens rock 3
Som alltför ungt. «Jag kan det ej förklara,
Dä ingen invigd är på många är,
Och blott för dorn, hos hvilka åldern rår,
Alva strås fristad än jag velat spara.»
»Blott (j en bof det är, till rniiuk förklädd,» Ar
frökens svar, som ser omkring sig rädd. «Så mycken
otack dig ännu förföljer, Och när i helig drägt sig
ondskan höljer, Hon mest att frukta är.»
«Var lugn, min vän!
Den högre hand, som ur så mången fara, Från det
jag framstod, mig har frälst, skall än, Tills
jag mitt verk fullbordat, mig bevara. Men låt oss nu,
som det vår afsigt var, Ät gafveln gå, då natten är
så klar. Högtidligast dess åsyn är om natten. Dock
hör dertill en storm, som luft o f h vallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
