Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sextonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Da du i striden än ej tömt sin styrka, De
med ett sökert mod på segren yrka.
Djnp mellertid, som stilla stod fornt, Beredd att
ta emot sin höga fånge, Med tal, som böndrens
klagan förde ut, Nu, när lian Thorsson fälla såg
den långe. Att honörn löna lossade ett skott, Men
genomsköt lians vida kåpa blott. Förbittrad drar han
stora smålandsknifven, Oeh då de andra kämpa,
två mot två, Han Gustaf griper an. Att kungen
slå, Ilar han försyn likväl ocli, genom drifven
I brottningskonst, försöker endast den. Elott don
oek till sitt värn har kungen än; Ty från den förra
vorden lös med möda, Förrän ett svärd hos någon
af de döda Han kunde nå, af Djup han fattad
var. Förgäfves spänner han sitt knä och drar,
Med senig arm, sig ur hans famn tillbaka. Han ej
förmår hans fasta styrka skaka, Ej skakad sjelf.
Der stå de, barm mot barm, Och ingendera rör sin fot,
sin arm. Så i en bild af brons tillhopa gjutna,
Två kämpar stå. Och fins väl någon inan,
Som har den kraft att han dom skilja kan? Hur vill
hon skilja då de sammanslutna, Hon, som förbleknad,
darrande och svag, Der står med skräck i hvarje
anletsdrag. Djups mening var att så sitt rof
förvara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
