Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sextonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att, inför dem, för hvad han vittnat svara. Var det
en orm jag hyste vid min barm?» Han sade sedan,
mer med sorg än harm: «Kan ej vid Wasas thron en
Sture trifvas? Endera måste då till spillo gifvas?»
Nu glädjen, som på hofvet nyss förut Följt på
förskräckelsen, tog hastigt slut, Då kungen dyster
kom till aftonbordet. När de stått upp, om hans
bekymmer spor Hans hulda vän; och då hon svaret
hör, Hon bleknar först, se’n tar med rodnad ordet:
«Att Svante kunnat sig med hofvar sälla Och mot sin
konung i forsat sig ställa, Omöjligt är. livad!
om det vore han, Som för vår frälsning stridde och
försvann.»
«Hvad säger du? Då vore allt förklaradt.»
Knappt hade kungen så med glädje svarat, Och åt
Margreta, som sig tyckte sett Hos munken drag
af Sturen, bifall gett; Då en hos Peder funnen
lapp anländer, Likt gnistan som ett fat med krut
antänder. När Gustaf ögnat den, hans ögonbryn, Likt
Vetterns, då med hast dess bild af skyn Bryts af en
stormil, hota och förfära.
«En trogen pilgrim till din lund jag far: Ar du mot
\\\\g densamma som du var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
