Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sextonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O! kan jag se din pannas rena spegel, Oeli
dina läppars heliga insegel, Och dina ögons
himlaburna själ. Och tvifla på din dygd? Om än
likväl, Hvad Svante rör, det står en skugga åter,
Jag tror som du (som du är jag hans vän), Att
klara dagen skall förskingra den. Du mellertid mitt
hugskott mig förlåter.»
På Sinai, hvad skön och salig stund,
Då Herrans folk blef fäst i hans förbund!
Kring samma berg, som under hämnarn skälfde
Då han i eld dit steg, och lagens bud
Ur åskmoln gaf med dombasunens ljud,
En klarnad himmel fridens båge liv älf d e
Af blå saphir, der ur en sky af guld
Sig frambröt nådens sol, och himmelskt huld
Sig ned på Aron och de sjutti äldste,
Som nu i folkets namn, se’n offrets blod
Det från förbannelsen af lagen frälste,
Fått stiga upp, der förr blott Moses stod.
Likså - om annars liknas nia det höga
I Herrans verk med det af menskor sker -.
Likså, der nyss af Gustafs vreda öga
Spreds dödlig skräck, nu åter glädjen ler,
Då med den ljufhet, som hans kärlek gjuter,
Till majestätet af hans anletsdrag,
Sin sköna brud han till sitt hjerta sinter,
Och £er en kyss till afsked för i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
