Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjuttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
lian går, men hör patrullens rop i trakten. Som varse
blifvit, vid dess återgång, Den, som bar brefvet.
Lyckligtvis det fång, På honom sker, så sysselsätter
vakten, Att Svante oförmärkt kan gå förbi, Och finner
se’n sin hela vandring fri.
Vid templets sköna syn han måste dröja, Till andakt
rörd, först utanför en stund. Se’n inne ser han en
förstenad lund Af helga palmer, som åt skyn sig höja,
Och sina kronor knyta. »Endast så Jag kan dess
hvalf och pelare förstå; Och endast så dess löfverk
jag förklarar Och dagen, som der bryts, högtidlig
skum, Och annat allt, som mot det ordet svarar:
«Här Herren bor, det är ett heligt rum.» Och när jag
lunden i en öcken tänker, Och i dess skygd en källa,
och vid den Af törst och hetta qvalda vandringsmän,
"Dem hon förfriskar, dem nytt lif hon skänker, Jag
känner hos mig sjelf, i det jag här Förbarmarn nalkas,
hvad ett tempel är!»
Sjelf sådan vandringsman, han här fick åter Hvad
han förlorat i Margreta s lund, Som, lik det eden,
menniskan begråter, Hemskt följde efter all hans
vandrings rund. Nu hvad han se’n ej känt, hans
hjerta känner, Den tröst af Gud, den frid, hvaraf
hans vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
