Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjuttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Ju mer de tryekas ner af kors och strid, Dess
mer upplyftas öfver verld och tid; Och då han
nu besinnar, hvilken fara För kung och land i det
försökta rån Hans kärlek vållat, rodnar han att vara,
Det som hans ära gör, Sten Stures son. Han rodnar
för sin skuld, ej blott mot Wasa, Men mot Margreta
sjelf; och fast dervid Han borde tröstas af sin tappra
strid Och vunna seger, dock med hemlig fasa lian ser
sin tjusning; och hans själ nu mer Lyfts upp af det,
som förr slog henne ner, Af tanken att sin kärlek
helt försaka, I Margareta se blott Gustafs maka, Och
sjelfva bilden, som Lan dyrkar än, I skugga ställa,
tills han glömmer den.
Emellertid besåg han kungagrafven
Och läste många, se’n i jordens famn,
Med stenen som dem bar, begrafna namn.
«IIär hvilar den, som pansar drog och glafven,
Vid den som kåpa blott och bönbok bar.
Alvastra både hof och kloster var;
Och klerker ligga här bland kämpar gömda.
Här lades Sverkers konungsliga starn
l bredd ined munkar,, som de bokar, glömda.,
[ hvilkas skygd de stått vid Ombergs fot
Och såsom de förvissnat på sin rot.
Om någras krona upp åt höjden sträfva!
Och fåglar hyst, som dä’n åt molnen s väfva!,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
