Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjuttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som ej i evighet ersättas kan. Hvad säger jag? att
älska sådan man, Ar det ej kärlek, ej den
alldrastörsta? Eii hjelte är han, och, så huld som
skön, Han priset vunne hos ditt hela kön, Om han
ock endast svärd, ej spira bure. Du älskar honom,
du det måste ju; lian gör dig lycklig, såsom honom
du. Det är den enda tröst för Svante Sture: Den af
dig sjelf begär jag; derför här Ännu en gång jag dig
till mötes är.»
Ja, fast hans hjerta nyss en gnista röjde Af svartsjuk
låga, den dock blott förhöjde Hans seger öfver sig,
då han förnöjd, Att han så skönt på dem sig kunnat
hämna, Och sjelf de frälsta åt hvarandra lemna,
Nu deras sällhet tänkte sig med fröjd.
I templet redan syntes en och arman
Med krans af hår, en hvithad krans, om pannan.
En öfverlef va från en annan tid,
De sig så tysta fram åt choret röra,
Likt hamnar, som ej mer till verlden höra,
Och dock i jordens sköt ej finna frid.
Men nu en stilla sång högtidligt ljuder
Och Svante fram i helgedomen bjuder,
Ar hon der re’n? Alltmer hans hjerta slår, Då han
ditfram med denna tanke går.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
