Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjuttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då un ban betraktar Margareta, Som han på
berget dels ej kom så när, Dels såg i dödsskräck,
har han svårt att leta Hos henne fram den bild
hans hjerta bär. Ej blott i växt och min är hon
en annan: I sjelfva dragen en förändring skett,
Som majestät åt hennes skönhet gett. Den vackra
näsan från den hvälfda pannan Gick rak förut, men
nu är litet böjd; Och ögonen förbytt sin morgonfröjd
I middagsstundens höga, klara låga, Och mera mörk
är ögonbrynens båga. Men hvad han saknar mest hos
henne nu Ar tycket, det så milda, ljufva, söta,
Som allas hjertan drog. Nu är det ju Som ville
hon dem stolt ifrån sig stöta.
Hon hade nyss, då han vid dörrens glänt Der blifvit
synlig, dit sitt Öga sändt, Och mot den inre rörelse
hon kände Med uppsyns yttre köld sig väpnat så, I det
hon ögat bort från honom vände, Att lik en stenbild
hon der tycktes stå. För systern deremot, nu när dem
båda Han ser i bredd, den eld, som re’n förut Braun
i hans hjerta, slår i låga ut. För henne sjelf hans
ögon det förråda, Då hon åt sidan, der han står,
i hast Stjäl fram ett genast nedfäldt ögonkast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
