Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjuttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Naturligt var, då för hans ögon här
Hon stod, och han, i henne redan kär,
Såg, att hon allt, hvad älskvärdt var, förcnte.
Nu detta misstag främjas ännu mer,
Då, att sin rodnad och förvirring dölja,
Hon låtsar laga om sin slöjas bölja,
Och han på hennes arm ett smycke ser,
Som bär en vase af juveler knuten,
En skänk af Gustaf, då föreningen
Blef mellan honom och Margreta sluten.
Men Svante tror ett tecken se i den,
Att hon en Wasa är, att det är henne,
Som Gustaf menar. Derför ock de trenne
Förundra sig, att öfver kungens ord
Ej någon oro i hans blick är spord:
Att hela anletet tvärtom en ljusning
Har fått, som röjer hemlig fröjd och tjusning.
Emellertid detsamma, som förut,
För Marthas skönhet tycks hans blick förklara,
Och det än mera tydligt tala ut,
Hvarpå sålunda hennes tankar svara:
((Förstod han ej att det Brigitta var,
Som kungen mente? Eller månn’ han ta’r
Mig för Brigitta? Må i denna villa
En stund för mig han sina suckar spilla!»
Härvid hon suckar sjelf, ehur’ hon ler, I det hon går
för tempeltrappan ner. «Det gör en knut för kungen,
som jag hoppas. Franzéns Dikter. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>