Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och kungen, utan vrede, utan hot, Tar upp den
med en nick.»
«Det skall han ieke:
Först genom detta bröst sitt svärd han sticke! Jag
tar den opp, jag Henning Br o ek en h u s.» Så för
sig sjelf han skrek, och i ett rus Utaf det hopp
att bli den trefallt sälle, Som får med Svante slåss
i kungens ställe, Af Erland möts, som deråt endast
ler.
«Tror du,» är dennes ord, «att slikt nu mer Sig
låter göra, sedan riddartiden, Med sina sällsamheter,
är förbi?»
^Ej tiden oss, nej, tiden skapa vi,»
Var Hennings svar. «Ar ej den stora striden.
Som Wasa ensam vågade och vann,
En riddarbragd? Ej större gifvas kan!
Och har ej Svante, likasom hans fäder,
Bevist sig ridderlig i tänkesätt?
Förr vill han dö, än han en hårsmån träder
Från det soin ädelt är och sannt och rätt:
När han så tänker, kan han draga svärdet
Mot kung och kejsare på riddarvis.
Det viset alltid hållas bör i pris:
Af dygd och ära skiftar icke värdet.
För Gud och konung, fosterland och mö,
Hur skönt att strida och hur ljuft att dö!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
