Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det han sade så, och sedan ställde Längs med en
häck af idegran sin gång, Han i sin tankspriddhet
ur handen fällde Det skrifna blad, som kom i vädrets
fång. Hvem vet, hvart vinden kan de orden föra? Det
torde vi väl inom kort få höra.
I sjelfva kungasalen redan blef En hviskning, man
från man, örn Sturens bref. Af två personer blott det
icke spordes, Af kungen och hans brud. För honom
tordes, För henne nändes man ej yppa det. Dock sade
Henning: «Gör ers majestät Ej sin förlofningshögtid
lik sin kröning, Och ger oss en tornering, såsom då,
Att äfven jag ett pris eröfra må, Likt Gudmurids?
Ack, den lyckliges belöning-Var Anna Lilja, så med
rätta nämnd. Han bröt sin lans, då han och S as s
e möttes, Men denne sedan ner ur sadeln stöttes:
Så vann han bruden och en ståtlig hämd.»
En stund med svaret konung Gustaf dröjer, Och ser
på honom forskande och ler; Men snart med huldhet
detta svar han ger: «Min Henning! du har rätt: ja,
det förhöjer, Ej blott för dagen, min lycksalighet,
Örn flera par jag kring mig sälla vet. Gå, kungör
om en strid för trenne sköna Och ädla damer.
Kämparne dertill,
Franzéns Dikter. IV.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
