Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
Då af ett ängsligt ljud de blefvo rörda. Det var en
suck, som öfvergick till grät.
«Ack!/ ropte Märtha, som att titta åt l löfsaln
sprungit. «År det dig, Br i gitt a, Jag ser här
ensam och i tårar sitta! Hvad fattas dig?»
«0! vet du icke än,
Hvad spel det blir om oss. Dock dig, min vän,
Lyckönskar jag. Min bror är värd ditt hjerta, Och
hans är fritt. Men jag! - Beklaga mig Och hjelp
mig! Ja, min goda, söta Märtha, Jag har mitt hopp,
mitt enda hopp till dig: Du på din syster rår och
hon på Wasa.»
«Nå, den ovärdige, som gör din fasa, Hvem är det väl?»
Då Märtha sporde så, Hon, fast förnöjd, såg sticken
ut ändå.
«0värdig!» ropade bestört den andra:
«Hvem skulle väl en man, som Sturen, klandra?
Men ack! hans hjerta är ju fäst?»
«Af hvem?»
Föll Märtha in’, och kindren blefvo bjerta, Som skulle
vesterns sol bepurprat dem.
(’Margreta ej blott haft, men har hans hjerta!»
BrioHtta fortfor. «I allt fall - nå väl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
