Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
Nu skallar stridens lur, och långt ifrån
Hörs bergets svar. llc’n mark mot hof ger dån,
Och tusen ögon flyga fore stöten;
Ej fröknarnas likväl. Ack! när den sker,
De icke se, de icke höra mer.
I egna bröst af sina kämpars möten
De känna slaget, ändande med nöd,
Och att ej digna, ge hvarandra stöd,
Med arm om lif, som blommor sammanknutna,
Och bleka, såsom de i går re’n brutna.
Sophia håller upp de andra tu,
Fast sjelf af ångest nära qväfd. Men nu,
Se huru lifligt hennes kinder glöda;
Hon hör att segren vunnits af den röda.
Hans motpart föll, liksom en mast i storm.
En Bjelke, tror jag, så till namn, som form.
Emot den blå en guldsmidd kämpe rände, Med skicklighet
i hvarje svängning röjd. Men bäst häris konst sig
viste i sin höjd, Han föll ur sadeln. Ingen honom
kände; Dock troddes se’n att sjelfva Sten det var, Som
öfver spelet, att med kungens vilja Dess utgång enlig
blefve, tillsyn bar, Och skulle derifrån personer
skilja, Som kunde göra, genom oblygt svek, Ett ledsamt
allvar af en kunglig lek. Med hvad förvirring skall
han sedan tinna, Att Brahe blott sin egen syster vann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
