Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
Med hugg af tänder, som af vrede gnissla. Förgäfves
tyglas de; förgäfves Ii vissla Ät livar sin hingst
de lika tappre två, Som dragit svärden, och i det
de hänga Vid sina hästars halsar, klingan svänga
För att sin vederpart till marken slå.
«0 ve! på en gång man och häst der falla; Det är den
gröna! Föll han under den? Nej, han är oskadd, han
står upp igen.» Nu glädjerop från alla sidor skälla.
«Med våra hjertan hvad omenskligt spel! De krossas,
om en häst, en lans tar fel.» Så klagar Märtha på
de andras vägnar Ehur’ hon sjelf åt utgången sig
fägnar. Brigitta nyss förtviflad, nu förnöjd, Gaf åt
sin kämpe från balkongens höjd En blick, hvars tröst
han lik en seger kände.
Om än vid billig’ pröfning det befanns, Att felet
mer var springarens än hans, Dock öfvervunnen han sig
sjelf bekände; Och hvita riddarn tog emot sitt pris:
Ett svärd med ^Fosterlandet» till devis.
Men åt den öfvervunne nu förunde Den lag, af kungen
stiftad var i dag, Att han de andra två utmana kunde
Till än en strid och välja vapenslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
