Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
Den Sverge tjenar, såsom han, är svensk.» Det
var af Erland Lon det ordet hörde: Och redan då
det hennes hjerta rörde. Nu tycks prinsessan sjelf
i hennes bröst Detsamma hviska med en himmelsk
röst. Dess mer för lotten, som skall dras, hon
bäfvar, Och låter, med en blick ät Henning1 sänd,
Hans själ, af harm, så väl som kärlek tänd, Den
oro se, hvari hon äfven sväfvar.
Men att han ej sin redan vunna strid Med Birger slöt,
och att han honom tid Ätt björnen ensam fälla ädelt
skänkte, Förtröt han nu, hur ridderligt han tänkte.
Då trädde 13 ra h e fram och i sin hand
Höll det af guld och asbest väfda band,
Som var hans vunna pris. «Ej mig med rätta,»
Så höjde han sin stämma, «tillhör detta.
Af Grip mig öfvervunnen re’n jag fann:
Hvar kännare af konsten vittna kan,
Ätt om i tu hans eget svärd ej sprungit,
Han skulle mig, att fälla värjan, tvungit:
Så väl uppå den fint, som gick förut,
Beräknad var lians mästerstot till slut.
Fem gånger stridde han, och om han tvenne
Förlora tycktes, var det ej hans fel.
Två gånger slöts det med ett lika spel,
Och nu hans sista kamp! Godt folk! mot denne
Är allt det öfriga en barnlek blott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
