Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Och lika molnfri begges uppsyn ser,
En tår på långa ögonhåret skälfver.
Nu jemte sin gemål ett hvarf omkring
Går kungen, helsande längs planens ring,
Och ej blott rundt om sig, men uppåt nickar;
Ty alla de, som icke fram sig trängt,
Upp i de höga, stora trän sig klängt.
En del på sjön ännu otåligt blickar Ät bergets höjd,
som lyser fjerran re’n, Ej blott af tältets glans i
solens sken, Men af deri prakt, af hvilken vädret
viftar En mängd af mantlar, slöjor, fjädrar, band,
Som mot den blåa luft, det gröna land, Den mörka
skog med tusen färgor skiftar. Det lyser längst till
Vetterns andra strand, Der folk i kyrktorn och på
höjder skåda, Och med sin högt i luften svängda hand
Sin hyllning sända åt de hulda båda.
Nu tvenne par i land en julle bär:
Det ena ungt, det andra gammalt är;
Men begges kinder äro lika röda.
Dock nästan mer mot silfverhåren glöda
De gamlas rosor, och på bergets topp
De stå i täflan med de unga opp.
De helsa Svante, och han dem, som vänner.
Det folk, hvars gäst han var, han igenkänner
Och hjelper fram dem alla, så att de
Få kunnen och hans brud helt nära se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
