Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tjugonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
Och sjelfva Tapperheten Märtha var.
Mest af Jen hulda Troheten de rördes:
Det var P>rigitta, som ett myrtenband
Med rosor räckte i Märg-retas hand.
Mins ni, hos Shakspeare, stunden då den sköna
Mirandas kärlek prinsen skall belöna:
Dervid ett spel, som Prospero befallt,
Förs upp af Ariel. Honom i det fina
Sylfanletet, som tyckes genomskina,
Och sin etheriskt sväfvande gestalt,
Är Flora lik: de andra dem, som spela
På Ariels vink och åt det sälla par
Först alla lyckans stolta gåfvor dela,
Och se’n de bättre, som naturen har.
Här, jemte dem, ännu en högre vinning
Af Äran är beredd. Hon sjelf det är,
Den skona, luftiga, som lagern bär,
I Floras skepnad, upp till Gustafs tinning.
I ögonblicket hörs en åsklik knall,
Af flera följd, med långa åter skall.
«En kanonad! Är kryssarn, som jag sände Mot
röfvarjakten, här, och segrens bud Oss bär till
högtids med de stolta ljud?» TJtropte Gustaf och åt
sjön sig vände.
Det var ej så: det var den gröna ön, Som nu förbytts
till en vulkan i sjön. Här hittills oerhördt var
sådant under,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
