Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tjugonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Och när hon slog den rodnande på mig, Den tycktes
innerst i mitt hjerta hitta, Och säga: lycklig
var! hon älskar dig! - Och det var falskhet,
fåfänga! - o qvinna! Skall jag dig alltid blott en
skenbild finna? -Men Märtha, skulle hon väl älska
mig? Nej, af Margreta, för att rädda sig, Det var
ett nödråd: kanske min förening Med hennes syster
hon dock önskat har, Men knappt bemärkt af mig hon
hittills var. Emellertid tör kungen i den mening,
Att vi hvarann ha kära, för min brud Förklara
henne, innan hon vet ordet. Jag måste, förr’n han
sätter sig till bordet, Det förekomma, och bekänna -
Gud! Men Margaretas ord, att dem förneka Det är att
väcka lejonet igen! Jag ser en brant, hvart jag mig
vänder än! Ej himmelens försyn så grymt kan leka Med
våra hjertan! Fins på jorden då Ett nyckfullt öde,
i hvars hand vi gå?»
Nu i trumpeterna på berget stöttes,
Och af ett bud från konungen han möttes,
Som honom väntar. Alla redan stå
Tillreds att upp i högtidssalen gå.
I Ömmas hvalf han heldre gått att dölja
Sig och sitt qval, men måste nu likväl
(Så nicnskan är omgifvelsernas träl)
Till middagsbordet med de andra följa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
