Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tjugonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förgäfves tar han, då han till sin stol
Emellan Märtha och Brigitta visas,
Den ton, det skick, som plär hos hofmän prisas,
Att ge sin uppsyn sken af lugn och sol,
Fast de i hjertat storm och midnatt bära.
Nej, denna konst kan Svante aldrig lära:
Hans ögon röja, huru qvald han är,
Emellan den, hans hjerta har så kär,
Och den, som nu till maka honom ämnas.
Med ingendera vexlar han ett ord,
Och af dem båda åt sig sjelf han lemnas,
Dock af den förras blick i tysthet spord.
Hon rörs till tårar af hans djupa smärta,
Ehur’ dess orsak gläder hennes hjerta,
Den hon af systern veta fick just nu.
Den sednare på honom aktar föga:
Ty hon har Grip till venster, och de tu
Blott för hvarandra öra lia och öga.
Det märker han till siat och spritter opp,
I det han tänker, strålande af hopp:
«Hvad om jag, tankspridd, namnen vilse tagit!
Om denna, som jag älskar, Märtha är,
Och hon Brigitta, som har Birger kär?
Det är ej möjligt! Om jag mig bedragit,
Då jag på Susenborg misstänkte re’n,
Att hon Brigitta var, jag skulle se’n
Mitt misstag funnit. Hörde jag ej alla
Omkring mig henne fröken Brahe kalla?
Blott kungen vilse tog, det mins jag nu.
En gång, och bytte namnen pä de tu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
