Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Vid namn Columbus: detta har jag sport,» Föll priorn
in, «men hur de sig förklarat, Jag än ej hört.»
«Det tog i dag ej slut,» Genmälte gästen, «om jag
förde ut Allt hvad der blef på ömse sidor svaradt. Det
var en ifrig, stundom löjlig strid, Hvaraf beslutet
stannade dervid: Att blott en solbränd och förvriden
hjerna Ät Östern kunde genom Vestern erna; Att om
ett fartyg dårlikt stege än I svalget ner och under
jorden fore, Det aldrig kunde stiga upp igen; Att
det föröfrigt lika kätterskt vore, Som oförnuftigt,
om man, tvärtemot Guds ord, sig tänkte jorden som
ett klot.»
«Guds ord är blott till andligt ljus oss gifvet,
Som visar vägen till ett himmelskt land, Ej att på
jordisk forskning lägga band,» Var priorns svar.
«Derför det ock är skrifvet På allmänt, med naturens
yttre sken Enstämmigt språk. Men hör: fast gammal
re’n, Ar jag dock mån att ständigt ännu lära. Om
jorden vore, som du påstår, rund, Hur kunde hon sig
sjelf i rymden bära?»
«Kan du mig visa, på hvad stöd, hvad grund
Du lägger henne,» hör han gästen svara,
«0m jag en skifva henne låter vara.
Bär henne än en jätte, en Titan,
Som sprutar lågor, eller Ocean,
Den gamle Ear, som alla gudar vörda:
Så måste de på någonting likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
